Jag hade helt glömt bort känslan.
Att höra dova hjärtslag ljudligare än tinnitustonen tätt intill hörselgångarna, känna en huvudkudde höjas och sänkas i andning aningen ur takt som en trea mot en fyra och var gång väckas ur slummer då någonting på tvn gör att magen ger ifrån sig ett muller antingen av hunger eller lycka.
Känslan.
Jag är så liten ikväll råkar jag säga men menar att jag är trött. Försöker ursäkta min slummer, känner mig skyldig, osocial. Arbetarklass, fattigjon. Men M bara skrattar och klappar mig på huvudet, ser på mig med milda ögon och säger Godnatt.
Dags att sova, sägs det. Någonting redan underförstått.

du har blivit STOR nu (en KAMP!)