Första lediga dagen på en vecka. Första suget efter någonting att säga på evigheter utan att vara kapabel att förklara, gestalta, mina tankar, och trots detta ligger jag fortfarande i sängen, skriver utan mål och vill inte gå upp eftersom dagen då drar igång. Jag betraktar den hellre härifrån, upplever den på distans, sover bort min tid. Vi planerade en dag med julmarknad och umgänge men jag tycks inte kunna ta mig i kragen. Kragen existerar inte. Tiden enbart frustrerar. Jag går som på räls, gör det mesta per automatik, säger det ni vill höra ger er det ni vill ha, men minns aldrig någonting. Det går förbi mig. Den här vintern kväver mig sakta men det finns ingen plats för ångest, fria timmar är obehagliga då det enda de gör är att vrida och vända på tankar jag inte uppskattar. S har en dator utan ljud och jag måste gå ut i vardagsrummet för att gömma mig i outömliga mängder album med dylan. A gillar Dylan.

På jobbet anstränger sig S. Kommer in en halvtimme försent, fortfarande dyngrak efter en hel kväll i gamla stan, och säljer en finsk hårdrocksskiva till en dam som egentligen är ute efter persisk folkmusik. Jag blir imponerad, han själv fastslår att han aldrig någonsin skulle köpa en skiva av sig själv i det tillståndet. Jag antar att det tillståndet krävs.
Sedan får jag ett pappersflygplan, han säger "planet kan inte heller flyga" och ler med dimmiga ögon som bara en berusad har.
Kanske bör jag ta mig till Brahegatan trots allt.