sydsvenska sovjet

stress upp i halsgropen och fickor tömda på pengar...idag besökte jag högskolan för en ny termin. ny kurs. ny litteratur. pengar i större omfång än jag vanligtvis spenderar över en hel månads räckvidd flyger och far snabbare än jag hinner reagera. surt när man kommer hem och har tid att logga in på internetbanken. ångest i magen. här är gråare än i den mest förorenade storstad och jag gömmer mig i lägenheten där en katt nu rastlöst, planlöst, springer omkring. han blev utslängd av sin förra ägare i julekylan och förfrös tassarna. L förbarmade sig över honom.
Jag gör allt jag kan för att hålla värmen. kokar te, badar, springer rastlöst, planlöst, omkring. man hoppas alltid att det ska vara så varmt här nere när man landar från julefrid och nyårshets, att blommorna knoppar.

det gör dom inte. jag har alltid på mig mössan, och vore det inte för det ohyggligt depressiva grådasket att kalla väder som hägrar utanför mitt fönster skulle jag ändå aldrig ta av den. då börjar S sjunga "hockeyfrilla".

"I tystnaden och stillheten händer det stora, sirdu."

http://www.youtube.com/watch?v=Lm7X7U3N4Io

tänkte att jag skulle plugga till lite fin musik, rensa öronen från barocken eller wienklassicismen eller romantiken eller vad som helst egentligen, vila sinnet, men det går ju inte. jag tappar fokus. pappa snarkar i soffan. hunden är rastlös och vill ha uppmärksamhet. Arne Weise syns på tvn. pappa snarkar i soffan!
det slår mig att jag kanske borde lyssna på Akon istället. han är ju trots allt fullständigt ointressant.

tidernas väg

Efter ett hejdundrandes nyårsfirande fastnade jag i en bil utan bakruta i iskall snöstorm. Summan av kardemumman;

Det var explosion, Kilafors, plogbil, Segersta, byggplast, tallar granar tallar phoenix SNÖ, iskalla tår, 50 km/h och en hemkomst fyra timmar senare än tänkt. Ovanpå det - släktmiddag. Konjak och vin gör föräldrar fromma, explositioner gör släktingar oroliga, och min syster är aldrig så godhjärtad mot mig som när huset är fullt mä fölk. Och mat måste man självfallet behöva. Stackars D blev överröst av dryckes eller mat förslag eftersom en nöjd mage efter "traumatisk" händelse aldrig vore tänkbart.
Till slut fann jag mig själv sittandes med Ms hand på min mage som för att försäkra rätt andningsteknik, och med L i full färd med att massera min högerarm som jag tydligen hade fått en muskelknut i efter statisk träning av körningen;
(Söderkis)
"Du vet man måste tenka på de'va! Kenna efter när de' é dags å byta arm s'att'säga!"

Två jordgubbspanacottor stod framför mig och jag kände Us förväntansfulla blick från andra sidan bordet.
Rätt goda faktiskt.