LIVET STRANDAT I EN SMÅSTAD

http://www.youtube.com/watch?v=9-YZFAoHBgc

"I'm looking for a place that's gonna animal my soul,
comit my return, bathe my foot and collect my dog.
Commission me to sell my animal to the bird of the clip, and
buy my bath and return me to the cigaretts!"

SAMMA NÄTTER VÄNTAR ALLA

Tidig morgon, någon skramlar i köket intill och jag tycker mig höra tidningsblad vändas, godmorgon yttras, men det skulle lika gärna kunna vara någonting jag drömde.

Solen smyger sig in genom neddragna persienner.

Jag är för trött för att somna om, har under senaste veckan bott som i en smittestuga där allehanda sjukdomar kommit att drabba min arma kropp vilket resulterar i att det första jag sträcker mig efter är piller mot huvudvärken och tabletter att hjälpa halsen. Jag får för mig att halsen efter god kamp mot sjukdom förtjänar en morgoncigg idag och klär på mig allt jag kan nå, virar mig in i alla täcken vi har, för att möta världen.
Luften är kall men vår bänk är ovanligt nog tillräckligt torr att sitta på, fåglar kvittrar och solen skriker god morgon rakt in i mina nyvakna ögon. Människor hetsar längs gatorna säkerligen försenade till arbetet, en baby bor i lägenheten mittemot och även han har vaknat. Han tittar storögt på mig genom fönstret och jag möter hans blick. Ler.

Skulle vilja säga honom att han inte ska bli som jag, att jag inte är sund som sitter och röker och sakteligen tar livet av mig, antar att mitt leende gav sken av någonting helt annat men lugnar mig med övertygelsen om att han kommer få varningar i överflöd tids nog.

Men huvudet är tomt, sinnet är lugnt. Molnen har skingrats och vintern tar slut, du säger som du alltid sagt att snart kommer våren, var stark och stå pall, håll ut och överlev, men det är första gången på länge jag litar på att det innehåller någon sanning. Jag snor tillbaka hoppet och kastar trampolinen i diket.

D, fika och fotoutställning väntar. Jag känner en längtan efter att dagen ska börja, jag känner en längtan efter att kvällen ska komma. Jag känner en längtan och det är sällan.

"Jag ser tillbaka på mörka moln som heter ånger, sorg och skam,

dom kanske krossar mig en dag men tills dess var det jag som vann."

Så påbörjar jag livet som arbetslös med råge. E arbetar oftast natt nu för tiden och min kropp bara följer efter hennes dygnsrytm som om den vore det enda rätta.
En god morgon önskar jag er, sådär runt halv två på eftermiddagen.

Första lediga dagen på en vecka. Första suget efter någonting att säga på evigheter utan att vara kapabel att förklara, gestalta, mina tankar, och trots detta ligger jag fortfarande i sängen, skriver utan mål och vill inte gå upp eftersom dagen då drar igång. Jag betraktar den hellre härifrån, upplever den på distans, sover bort min tid. Vi planerade en dag med julmarknad och umgänge men jag tycks inte kunna ta mig i kragen. Kragen existerar inte. Tiden enbart frustrerar. Jag går som på räls, gör det mesta per automatik, säger det ni vill höra ger er det ni vill ha, men minns aldrig någonting. Det går förbi mig. Den här vintern kväver mig sakta men det finns ingen plats för ångest, fria timmar är obehagliga då det enda de gör är att vrida och vända på tankar jag inte uppskattar. S har en dator utan ljud och jag måste gå ut i vardagsrummet för att gömma mig i outömliga mängder album med dylan. A gillar Dylan.

På jobbet anstränger sig S. Kommer in en halvtimme försent, fortfarande dyngrak efter en hel kväll i gamla stan, och säljer en finsk hårdrocksskiva till en dam som egentligen är ute efter persisk folkmusik. Jag blir imponerad, han själv fastslår att han aldrig någonsin skulle köpa en skiva av sig själv i det tillståndet. Jag antar att det tillståndet krävs.
Sedan får jag ett pappersflygplan, han säger "planet kan inte heller flyga" och ler med dimmiga ögon som bara en berusad har.
Kanske bör jag ta mig till Brahegatan trots allt.

Jag hade helt glömt bort känslan.
Att höra dova hjärtslag ljudligare än tinnitustonen tätt intill hörselgångarna, känna en huvudkudde höjas och sänkas i andning aningen ur takt som en trea mot en fyra och var gång väckas ur slummer då någonting på tvn gör att magen ger ifrån sig ett muller antingen av hunger eller lycka.
Känslan.
Jag är så liten ikväll råkar jag säga men menar att jag är trött. Försöker ursäkta min slummer, känner mig skyldig, osocial. Arbetarklass, fattigjon. Men M bara skrattar och klappar mig på huvudet, ser på mig med milda ögon och säger Godnatt.
Dags att sova, sägs det. Någonting redan underförstått.

du har blivit STOR nu (en KAMP!)