Första lediga dagen på en vecka. Första suget efter någonting att säga på evigheter utan att vara kapabel att förklara, gestalta, mina tankar, och trots detta ligger jag fortfarande i sängen, skriver utan mål och vill inte gå upp eftersom dagen då drar igång. Jag betraktar den hellre härifrån, upplever den på distans, sover bort min tid. Vi planerade en dag med julmarknad och umgänge men jag tycks inte kunna ta mig i kragen. Kragen existerar inte. Tiden enbart frustrerar. Jag går som på räls, gör det mesta per automatik, säger det ni vill höra ger er det ni vill ha, men minns aldrig någonting. Det går förbi mig. Den här vintern kväver mig sakta men det finns ingen plats för ångest, fria timmar är obehagliga då det enda de gör är att vrida och vända på tankar jag inte uppskattar. S har en dator utan ljud och jag måste gå ut i vardagsrummet för att gömma mig i outömliga mängder album med dylan. A gillar Dylan.

På jobbet anstränger sig S. Kommer in en halvtimme försent, fortfarande dyngrak efter en hel kväll i gamla stan, och säljer en finsk hårdrocksskiva till en dam som egentligen är ute efter persisk folkmusik. Jag blir imponerad, han själv fastslår att han aldrig någonsin skulle köpa en skiva av sig själv i det tillståndet. Jag antar att det tillståndet krävs.
Sedan får jag ett pappersflygplan, han säger "planet kan inte heller flyga" och ler med dimmiga ögon som bara en berusad har.
Kanske bör jag ta mig till Brahegatan trots allt.

Jag hade helt glömt bort känslan.
Att höra dova hjärtslag ljudligare än tinnitustonen tätt intill hörselgångarna, känna en huvudkudde höjas och sänkas i andning aningen ur takt som en trea mot en fyra och var gång väckas ur slummer då någonting på tvn gör att magen ger ifrån sig ett muller antingen av hunger eller lycka.
Känslan.
Jag är så liten ikväll råkar jag säga men menar att jag är trött. Försöker ursäkta min slummer, känner mig skyldig, osocial. Arbetarklass, fattigjon. Men M bara skrattar och klappar mig på huvudet, ser på mig med milda ögon och säger Godnatt.
Dags att sova, sägs det. Någonting redan underförstått.

du har blivit STOR nu (en KAMP!)

stiltje

det är tyst omkring mig ikväll. barnen som spenderar vardagarna på dagiset utanför mitt fönster har gått hem för kvällen. hem till kokt korv med brö' och bolibompa, sagor, catfights och slagsmål om fjärrkontrollen. jag har sån jävla makt över min fjärrkontroll, här finns inte ett indianskrik så långt örat når och inte en enda miniatyr polis med handklovar av plast, minst lika små. tomt på berusade supermän med plastsvärd och hot.
grannar som i morgonrock en vardagsnatt plingar på dörren i förhoppning om att hitta källan till ljud har inte gett ifrån sig så mycket som ett knyst på flera dygn, inte - ett - knyst, och det är först när jag mumlar och subtilt upprepar dessa ord för mig själv som jag förstår hur jävla tyst det är.
det är som om jag väntar på att någonting ska ske.
det är som om det inte är upp till mig.

jag sitter här och väntar.
På att tvn ska stänga av sig jag behöver den inte längre, förstår inte varför jag gav den sådana förhoppningar om användning. På att den ska starta igen en kvinna har behov, jag förstår inte att jag någonsin gav upp hoppet om underhållning. På att grannarna ska sjunga, på att grannarna ska skrika, på stjärnorna i natten, på solen i gryningen, på brevbäraren och posten, på barnen utanför fönstret som skriker så jag inte kan värja mig från liv. Liv!
Koma.
jag väntar på att någonting ska ske och regnet utanför mitt fönster smeker natten men torterar mig, omfamnar samkväm men lämnar mig oberörd.
jag har fullständig makt över min fjärrkontroll som jag inte ens utövar.
Koma.

ryktet går att man alltid kan inbilla sig en dröm om en ny start. vi naiva skräckslagna kärlekskranka blodiglar till individer suktar efter ursäkt och evig förlåtelse, trygghet i någonting så befängt som glömska. så och där finner ni mig igen. självrespekten har kanske fått sig ett par törn, min beslutsamhet kanske inte är vad jag velat tro den vara, och möjligtvis ger jag vika för komplimanger och bekräftelse, efterfrågan och önskat utbud.
jag vill inte kalla cykelreparatören en ny start, ett evigt incognito, en början på någonting nytt. allt är detsamma och tro inte att jag nu kommer börja ta detta på allvar och faktiskt skriva någonting vettigt. bara tanken smakar rå lammstek. falskt.

jorden snurrar så vitt jag vet precis som den ska och såsom den alltid gjort, som vanligt tar vi sakta men säkert kål på varandra om inte genom ena metoden så genom den andra, och därefter gråter vi mot en stolpe eller biktar mot ett galler. Amen fader, ty jag har syndat.
trots allt är jag ingenting annat än en helt ordinär, naiv skräckslagen kärlekskrank blodigel till Homo sapie.