stiltje

det är tyst omkring mig ikväll. barnen som spenderar vardagarna på dagiset utanför mitt fönster har gått hem för kvällen. hem till kokt korv med brö' och bolibompa, sagor, catfights och slagsmål om fjärrkontrollen. jag har sån jävla makt över min fjärrkontroll, här finns inte ett indianskrik så långt örat når och inte en enda miniatyr polis med handklovar av plast, minst lika små. tomt på berusade supermän med plastsvärd och hot.
grannar som i morgonrock en vardagsnatt plingar på dörren i förhoppning om att hitta källan till ljud har inte gett ifrån sig så mycket som ett knyst på flera dygn, inte - ett - knyst, och det är först när jag mumlar och subtilt upprepar dessa ord för mig själv som jag förstår hur jävla tyst det är.
det är som om jag väntar på att någonting ska ske.
det är som om det inte är upp till mig.

jag sitter här och väntar.
På att tvn ska stänga av sig jag behöver den inte längre, förstår inte varför jag gav den sådana förhoppningar om användning. På att den ska starta igen en kvinna har behov, jag förstår inte att jag någonsin gav upp hoppet om underhållning. På att grannarna ska sjunga, på att grannarna ska skrika, på stjärnorna i natten, på solen i gryningen, på brevbäraren och posten, på barnen utanför fönstret som skriker så jag inte kan värja mig från liv. Liv!
Koma.
jag väntar på att någonting ska ske och regnet utanför mitt fönster smeker natten men torterar mig, omfamnar samkväm men lämnar mig oberörd.
jag har fullständig makt över min fjärrkontroll som jag inte ens utövar.
Koma.