ryktet går att man alltid kan inbilla sig en dröm om en ny start. vi naiva skräckslagna kärlekskranka blodiglar till individer suktar efter ursäkt och evig förlåtelse, trygghet i någonting så befängt som glömska. så och där finner ni mig igen. självrespekten har kanske fått sig ett par törn, min beslutsamhet kanske inte är vad jag velat tro den vara, och möjligtvis ger jag vika för komplimanger och bekräftelse, efterfrågan och önskat utbud.
jag vill inte kalla cykelreparatören en ny start, ett evigt incognito, en början på någonting nytt. allt är detsamma och tro inte att jag nu kommer börja ta detta på allvar och faktiskt skriva någonting vettigt. bara tanken smakar rå lammstek. falskt.

jorden snurrar så vitt jag vet precis som den ska och såsom den alltid gjort, som vanligt tar vi sakta men säkert kål på varandra om inte genom ena metoden så genom den andra, och därefter gråter vi mot en stolpe eller biktar mot ett galler. Amen fader, ty jag har syndat.
trots allt är jag ingenting annat än en helt ordinär, naiv skräckslagen kärlekskrank blodigel till Homo sapie.