Jag känner ofta någon sorts rastlöshet,
som om jag ville någonting utan att veta vad.

Tåg åker förbi utanför mitt fönster. Tåg mot stockholm eller norrland, tåg med gods eller passagerare. Tåg som skakar rälsen och skingrar snön, kastar spjut av ljudvågor över ängarna in genom mina öppna fönster där jag sitter och smygröker till tonerna av Bon Iver eller Kalle J.
Tåg som får mig att antingen längta eller trivas.

Plötsligt trivs jag.

Alarmklockan ringer tidigt, jag ser solen vakna och sträcka på sig, kanske inte le mot mig men åtminstone ge respons. Jag ägnar förmiddagar åt studier och eftermiddagar åt kaffe. Kvällar åt träning och därefter middag. Någon skickar sms som berättar om en arbetsdag långt bort..
Imorgon är det Klubb i stan, sällan förekommande, och dessutom månadens lill-lördag med löning i bagaget.. den tjugofemte smäller det och ingen behöver ringa, ingen behöver undra, för alla är där och det kommer du inte undan. Sedan - den klassiska Gävlefyllan. Dansa tills svetten lackar, glöm vilken stad du är i och älska dina medmänniskor.

Old Saints heter puben som ersatte forna Jackpot, och det mina damer och herrar är allt ni någonsin kan ha att förvänta er av en liten småstad inklämt på skottlinjen mellan norrland och övriga sverige. "Södra Norrland" måste verkligen vara den allra tråkigaste placeringen på kartan.
Det är stället där du träffar alla du någonsin delat något förflutet med, på både gott och ont, och det är stället där stammisar utgör hela Gävle.
Epapojkarna med moppemusch, gymnasiegängen som delas in i olika soffbås, den alltför berusade medelålderskvinnan i rosa som strippdansar vid baren, byggarbetarna som med grovt gävlemål och uttjatade raggninsrepliker stöter på allt som rör sig, bonden som åkt in till stan för att komma bort från frugan som bara gnäller över smutstvätt.
Men han ska ju nästa dag bli from som ett litet lamm med rosor och choklad, be på sina bara knän och förhoppningsvis även vinna lite försoningssex på det viset, berättar han.
Bara han kunde få låna en tusenlapp.

Och hemma möter jag snickare i trappan,
vaknar av hårda slag i gammalt trä och ny musik ur vidriga radioapparater.
Det är som om jag slungats tillbaka i tiden, som om de nio månader jag spenderade utanför denna håla inte existerat. Allt står precis så stilla som jag förväntat mig att det skulle.
Och just nu gör det mig ingenting alls.