tidernas väg

Efter ett hejdundrandes nyårsfirande fastnade jag i en bil utan bakruta i iskall snöstorm. Summan av kardemumman;

Det var explosion, Kilafors, plogbil, Segersta, byggplast, tallar granar tallar phoenix SNÖ, iskalla tår, 50 km/h och en hemkomst fyra timmar senare än tänkt. Ovanpå det - släktmiddag. Konjak och vin gör föräldrar fromma, explositioner gör släktingar oroliga, och min syster är aldrig så godhjärtad mot mig som när huset är fullt mä fölk. Och mat måste man självfallet behöva. Stackars D blev överröst av dryckes eller mat förslag eftersom en nöjd mage efter "traumatisk" händelse aldrig vore tänkbart.
Till slut fann jag mig själv sittandes med Ms hand på min mage som för att försäkra rätt andningsteknik, och med L i full färd med att massera min högerarm som jag tydligen hade fått en muskelknut i efter statisk träning av körningen;
(Söderkis)
"Du vet man måste tenka på de'va! Kenna efter när de' é dags å byta arm s'att'säga!"

Två jordgubbspanacottor stod framför mig och jag kände Us förväntansfulla blick från andra sidan bordet.
Rätt goda faktiskt.